Att sakna

Det senaste året har ju varit minst sagt annorlunda. Det flyttade in en Lillfis o livet ställdes på ända. Fel. Livet blev på ett annat sätt. På ända har det ju varit rätt länge. Och jag var inte förberedd på vilket rent jäkla helvete det skulle bli till en början. Ett litet barn som inte förstod varför hon plötsligt bodde hos mormor o inte hos sin mamma. Men vi stretade på. Hon grät. Jag grät i min otillräcklighet. Men nånstans på vägen vände det. Jag lärde mig. Hon lärde mig. Vad som funkade. Vi nötte in rutiner. De som visade sig vara viktigast. Jag lärde mig ta en paus o coola ner mig mitt i en fajt.

Men vi står här nu o vi fungerar. Lillfisen är en glad unge som utvecklas finfint. Hon är dessutom väldigt rolig o påhittig.

Sen kan man nog sakna saker som; spontana middagar med vänner, egentid gör vad man nu känner för, utekvällar, spelningar. Spontanitet. Det finns det inte mkt utrymme för nu.

Ngt jag inte saknar är mitt medberoende med Lillfisens mamma. För mig blev det väldigt tydligt när Lillfisen flyttade in, att hon är mitt ”uppdrag”, inte hennes mamma. Även om jag genomskådade mig själv o förstod att jag tidigare var medberoende så är det inte helt enkelt att kliva av det tåget. Som anhörig vill man ju hjälpa till, laga, projektleda, lösa problem. Till o med när det inte går. Att lösa andra vuxnas problem är inte mitt jobb o hur mkt jag än vill så funkar det inte så. Det har jag vetat länge men ändå har jag inte slutat försöka. Tror det är min inre terrier som håller på o obstruerar.

Så med Lillfisens intåg i vårt hem här försvann en stor jävla säck med ångest i oro. För nu är hon här. Hon blir nog här ett tag. Och helt säkert kommer nog en del vänner försvinna på vägen. Men då får det va så.

Så att sakna ngt, ja, det är mina spontana infall. Det är dom jag saknar. Och semester på egen hand. Men jag kan leva med det o är helt okej med det.

Å ändå. Semester o semester, jag skulle bli svinglad om jag lyckas få in två barnlediga helger nästa, år så jag kunde åka till Luleå och Hälsingland. Två favoritställen. En beach i Karibien eller kompishäng i Luleå/Hälsingland? Jag skulle sååå välja det senare. Men jag är kanske lite eljest på mitt sätt 😂

Däckbytardag

Ja, det blev ju ett jäkla åkande fram o tillbaka idag.

Från hemmet till förskolan.

Från förskolan till Mekonomen

Från Mekonomen o hem

Från hem till Mekonomen

Från Mekonomen till Täby C

Från Täby C o hem

Från hem till förskolan

Från förskolan till MoP

Från MoP till Brottby

Från Brottby till MoP

Från MoP o hem

Men så är sonens två nya däck fixade på fälgar för det obarmhärtigt höga priset av 885 spänn.

Och sen har vi fått på våra vinterdäck med hjälp av S.

Och vi åt middag på pizzerian i Brottby. Det var inte igår man var där precis. Jag bodde ju i Brottby 2004 – 2009. Inte så många år men jag gillar den där hålan väldigt mkt.

Valde en bolognesepizza. Alltså en med köttfärssås på. Minns att det var min favorit då det begav sig.

Den smakade som jag mindes den.

Hemma hos MoP såg jag en sån där bildkalender som jag gav dem i julklapp julen 2005. Den har morsan sparat. O där fanns en jättefin bild på sonen o hans pappa.

Här var sonens pappa fortfarande frisk. Det var tre år innan cancern kom. Nån sorts mjukdelssarkom som sen spred sig till lungorna. Sen var det godnatt efter 5 års fight.

När vi levde ihop så var han ju inte precis en fröjd att leva med. Men han var min stora passion. Efter 9 år separerade vi o det var en större fröjd vill jag minnas. Som en kalv på grönbete var jag. Älskade mitt nya sambofria liv. Jag har nog älskat det sen dess (2007). Men vi var trots vår stundtals rätt urusla relation vänner o älskade varann på ngt konstigt vis ändå. Och jag är oerhört glad att vi var kontanta med varann under hans sjukdomstid o när han dog. Och hur jäkla osams vi än var så, tvivlade jag aldrig på att han satte sin son på första plats, på en piedestal, vår son var hans allt. Och det är ngt sonen har med sig än idag. Han minns det. Och det är ju inte alla mina barn förunnade.

Ja fan. Det blev lite throwback thursday här idag.

Dotterns pappa var ju riktigt jävla kass och det har skadat henne. Det är så tydligt nu.

Lillfisens pappa är inte heller ngn höjdare. Dyker i bästa fall upp två ggr i månaden o tar m Lillfisen till Leos lekland i några timmar. Yeey. Vilken pappa va?

Jag önskar att dom dåliga papporna hade lite självinsikt o tog sitt usla föräldraskap o drog åt helvete i tid, istället för att förstöra sina barn. Det kommer inget gott ur det där.

Så nu fick jag det sagt. O det här blev ju en konstig tråd från bilåka o däckbyte till pizza o pappor.

Men min hjärna hamnar ofta på irrvägar. Nån sa ngt om att ha sina ankor på rad, jag verkar mer ha en sprängd anka.

Just idag är jag stark.

Inte.

Igår var jag full av energi och fick så himla mycket gjort. Till och med vinterstädade altanen, tog isär ett skrivbord, körde till tippen, ansade cypresshäcken.

Idag.

Vaknade 02.48 med ont i magen. Tydligt magkatarrs-svid. Aj. Vände o vred till klockan ringde. Hasade mig upp efter 30 minuters snooze. Väckte sonen. Lillfisen vaknade av sig själv.

Sen la jag mig en stund till.

Till slut var jag ju tvungen att ta mig upp o ta Lillfisen till förskolan.

Sen hem. Kollade jobbkalendern o bestämde mig för att signa ut ett par timmar. Somnade. Vaknade efter 1,5 timme. Inte jätteont i magen längre.

Men hela jag är väck. I huvudet. I kroppen. Jag mår verkligen inte bra idag.

Har en del jobb att göra så jag ska prioritera det mest akuta. Resten får vänta till ikväll eller imorgon. Hoppas jag piggnar till.

Usch. Inte en rolig dag idag.

Kalas o sömnbrist

Så blev det ett kalas när dotter fyllde 30 igår. Tänk att jag varit mamma i 30 år. Jeeeses. Hade jag vetat utfallet så kaaaanske hade jag fött upp guldhamstrar istället.

Nä. Skämt åsido. Klart jag är glad i avkommorna o barnbarnet inte minst. Men jävlar det är mycket jobb.

Men jag har sovit som en kratta i tre nätter o nån snackade om fullmåne. Jag tänker stress. Det har varit o är mycket både på jobb och hemma.

Hjärnan snurrar.

Sonen o jag var till hans ADHDläkare idag för att kolla upp o snacka sömn. Hon är grym bra att resonera med. Sonen har ju haft sömnstörningar sen födseln. Nu börjar han bli less på att missa jobb o skola pga utebliven sömn. Nu fick han en insomningstablett av den snällare sorten att testa. Hoppas innerligt att de fungerar.

Nä nu ska Lillfisen nattas. Hon sover som en stock o jag är väldigt avis 😉

Mammor

Mammor kommer ju i olika varianter. Det vet man ju. Och av olika skäl så har vi olika kapacitet, värderingar, förmågor osv.

Jag har på sistone fått mer kontakt med två av dotterns vänner som båda har barn men som har noll engagemang från sina mammor vilket jag förstår på dom är en stor besvikelse. Jag känner ju dessa mammor sen tidigare. Och begriper inte varför de är så totalt oengagerande o självupptagna. Kanske stör det mig lite själv som tänker att en normal mormorsrelation m sina barnbarn inte är så förbaskat betungande. Jag har mitt barnbarn hela tiden.

Men ja jag har försökt se det på ett ödmjukt sätt men det går fan inte. Det provocerar mig. Jag menar ju inte att jag är ngn ubermenchen, jag hade bara inget val så att säga. I alla fall inget val jag hade kunnat leva med.

Min dotters vänner är i olika situation där den ena fått tvillingar för ett halvår sen och den andra har en son med icke verbal autism. De lider av grav sömnbrist och jag minns hur det var att aldrig få sova. Men har man barn med autism av den typ det gäller här, då finns ingen avlastning runt hörnet och problemen blir ofta svårare ju äldre barnet blir. Men kan jag vara deras ventil så är jag gärna det.

Jag har ju en väldigt god relation med min mamma som hade en god relation med sin mamma osv. Jag är medveten om att det är en gåva att få ha det så.

Tyvärr ser det inte riktigt ut som jag kommer ha det så med min dotter. Men det är bortom min påverkan nu. Jag förstod det. Till sist. Jag försökte o försökte. Men när psykisk ohälsa är inblandat så är det svårt som anhörig. För att inte säga omöjligt.

Att se fram emot något

Så fort jag ser fram emot ngt så har det en synnerlig förmåga att gå åt pipan. Det här förföljer mig. Det är som inte meningen att jag ska ha kul. Den här gången är det vattkoppor så istället för att vara på landet i midsommar så får vi va hemma jag o Lillfisen. Inget firande alltså. Inget landet. Inget bada. Inget umgänge. Det verkar va min lott i livet, sa den pessimistiska. Att sova som skit, inte kunna planera in ngt kul framöver för jag har inga barnfria helger. När jag tittar på min arm o läser ”leva livet” så känns det mest av allt ironiskt. Och ja jag har haft kul tidigare i livet så jag får väl sitta här som ngn jävla hundraåring o blicka tillbaka.

Ja jag är bitter idag.

Ja det går över.

Sen så småningom. Men först måste jag sura klart.

Leva livet

Det är ju som det är med livet.

50årsdagen kom o jag firades överraskande o kungligt i flera omgångar. Det var underbart.

Sen återgick man till vardagen och den är ju inte så överjävligt rolig. Men just nu är jag på landet med Lillfisen och chillar. Ska ut på en promis snart. Det småregnar lite. Men vad gör det.

Helt ärligt är jag en surpuppa. Pga andra människor. Jag är så trött på en del då jag vill bara be en o annan att dra åt helvete men det går helt enkelt inte. Men jag kan börja med att återinföra mina gränser för andras agerande i min närhet. Det kan jag. Och det ska jag.

En av mina första chefer

Året var 1989 när jag gled in på Postens brevbäraravdelning o mötte en av mina första chefer, Arvo.

Jag var postkontorets enda punkare bid den tiden. Men så fick jag hoppa ur mina trasiga paltor o i en brevbäraruniform.

Jag hade en fallenhet för sortering. Cyklande sen runt m post o paket i min hemkommun i några år.

Arvo var lite trubbig o butter sådär så man verkligen drog sig för att ringa honom vid fem på morgonen om man var sjuk. Men jag gillade honom verkligen och jag hade stor respekt för honom.

Idag kom lokaltidningen o jag såg att hans dödannons. Det väckte en massa minnen från de där första arbetsåren.

Varma minnen. Om man bortser från min första brevbärarvinter i 25 minus, vilse på cykel i ett villaområde jag inte hittade i. Det var mest kallt.

Men fasen vad kul vi hade vi som jobbade på det där brevbärarkontoret.

Beting hade vi också så ju snabbare jag var desto tidigare fick jag gå hem. Det var väldigt motiverande.

Det var tider det.

(och med den avslutande sägningen så känner jag mig plötsligt rätt gammal)

En märkligt hektisk dag

Morgonen började vid 04.30 då jag vaknade ofrivilligt o utan synbar anledning. Inget som väckte mig mer än en dröm. Inte ens en läskig dröm.

Lämnade Lillfisen på förskolan men det var en sån där lämning där inget flöt o vi var arga o sura o lite ledsna.

Åkte o hämtade sonen på verkstan där han lämnat in sin bil på service.

Hem. Jobba satan.

Vid tolv, hoppade i jeans o kammade till mig o åkte o köpte en blomma för att ha vid en minnesgudstjänst som jag närvarade vid.

Även det ledsamt o så är det Förjävla eländigt när unga människor dör.

Efter det behövde jag lunch o sen en fika hos en vän.

Vi jobbade lite på var sin sida av bordet också. Men jag hade halvdag idag. Sen blev det förstås bråttom.

Skulle ju till centrum o handla några saker o mitt i det träffar jag min gamla granne som jag saknat sen jag flyttade o mitt i det kommer jag på att jag skulle köra sonen t verkstan för att hämta ut sin bil.

O så skulle jag ju hem t en kompis i Byhålan.

Lollski hämtade Lillfisen på förskolan så jag hade fri lejd ett tag.

Till slut landade jag hos Millan i Byhålan. Fick middag o härliga samtal o en massa bra energi.

Nu är jag hemma o rätt slut men hjärnan ändå lite väl igång för den sena timmen.

Slökollar på Forrest Gump o ska snart lägga mig.

Nyår

Jag orkar inte göra någon årskrönika i år men det är en hel del jag snabbt o utan tvekan har för avsikt att lämna bakom mig.

Nyårsafton ska firas med treåringen här hemma. Vi blir ensamma. Men det ska inte hindra mig från att laga en god 4-rätters middag.

Menyn som följer

Löjromssnittar

Päroncrostini m honungsrostade Valnötter

Torskrygg med svampsås och potatis (lite oklar hur potatisen ska tillagas; duchesse, puré, gratäng, hasselback?)

Chokladfondant

Lillfisen kanske inte är så imponerad av fisk men jag får väl halstra ett falukorvshjärta till henne då 😁

Har köpt tutor o partyhattar o tomtebloss för ett litet pre-tolvslag vid 20tiden.

Sen lär jag väl soffhänga as a pro resten av kvällen.

Det här småbarnslivet i kombo m pandemi gör mig onekligen väldigt ensam. Jag inser att jag när en viss törst efter människor.

Sen blir man av naturliga skäl bortvald från det lilla som faktiskt finns kvar av umgänge eftersom jag helt enkelt håller mig hemma med Lillfisen. Jag kan inte längre följa med, haka på och umgås som förr. Det kommer jag inte kunna göra på väldigt länge. Och visst finns det väl en sorg i det. Men samtidigt är mitt uppdrag m Lillfisen långt mycket mer prioriterat. Mitt uppdrag – något förenklat – är att bryta det sociala arvet. En generation till ska inte behöva växa upp och må skit. Jag kommer göra allt jag förmår för att hindra det. Jag är också den enda som har en rimlig chans att göra just det.

Brukar likna mig med den här figuren. Du kan putta o putta men jag faller fan inte.