Mammor

Mammor kommer ju i olika varianter. Det vet man ju. Och av olika skäl så har vi olika kapacitet, värderingar, förmågor osv.

Jag har på sistone fått mer kontakt med två av dotterns vänner som båda har barn men som har noll engagemang från sina mammor vilket jag förstår på dom är en stor besvikelse. Jag känner ju dessa mammor sen tidigare. Och begriper inte varför de är så totalt oengagerande o självupptagna. Kanske stör det mig lite själv som tänker att en normal mormorsrelation m sina barnbarn inte är så förbaskat betungande. Jag har mitt barnbarn hela tiden.

Men ja jag har försökt se det på ett ödmjukt sätt men det går fan inte. Det provocerar mig. Jag menar ju inte att jag är ngn ubermenchen, jag hade bara inget val så att säga. I alla fall inget val jag hade kunnat leva med.

Min dotters vänner är i olika situation där den ena fått tvillingar för ett halvår sen och den andra har en son med icke verbal autism. De lider av grav sömnbrist och jag minns hur det var att aldrig få sova. Men har man barn med autism av den typ det gäller här, då finns ingen avlastning runt hörnet och problemen blir ofta svårare ju äldre barnet blir. Men kan jag vara deras ventil så är jag gärna det.

Jag har ju en väldigt god relation med min mamma som hade en god relation med sin mamma osv. Jag är medveten om att det är en gåva att få ha det så.

Tyvärr ser det inte riktigt ut som jag kommer ha det så med min dotter. Men det är bortom min påverkan nu. Jag förstod det. Till sist. Jag försökte o försökte. Men när psykisk ohälsa är inblandat så är det svårt som anhörig. För att inte säga omöjligt.

12 reaktioner till “Mammor

  1. Lite märkligt för innan jag läste här stökade jag omkring i köket och tänkte på att mormödrar nu och förr är en helt annan sak. Min mormor var hemmafru (hon sydde kläder åt folk hemifrån ibland) så hon hade all tid i världen att hantera mig men var det hennes val? Hon kanske hellre hade velat göra något annat istället när hon var i 50 årsålder och hade ett barn som var tio äldre än jag. Mormödrar idag har ett eget liv, de jobbar, reser, tränar, dricker vin med väninnor, går på konserter och kanske inte alls har tänkt att leva ett liv med barnår igen.

    Gilla

    1. Nej jag tänker inte att leva barnliv igen utan mer att vilja ha en relation till barnbarn o barn. Som jag skrev att bara vara mormor som att träffas lite då o då, kanske va barnvakt om man mäktar med. Men vill man inte ha en relation m barn o barnbarn på eget val så kan man ju slippa men jag har svårt att förstå det.

      Gilla

  2. Jag kan tyvärr inte relatera till min mamma på något vis på grund av olika orsaker. Däremot har jag sagt till barnen att jag finns här om de vill. Jag har olika förhållande till barnen men barnbarnen har jag bättre kontakt med. 🙂

    Gillad av 1 person

  3. Mitt val att flytta gör att jag har mindre vardagskontakt med barn och barnbarn. En förlust helt klart, och med en pandemi har det blivit glest med besök. Tror det hade känts jobbigare om det inte varit så att äldsta dottern redan bodde drygt 60 mil bort. Jag hade liksom vant mig att umgås digitalt men nån hjälp i vardagslivet är jag ju inte. Din insats är underbar!

    Gillad av 1 person

    1. Avstånd är ju som det är. Men att finnas för barn o barnbarn kan göras på många sätt, framförallt är det nog en känslomässig grej, o att man faktiskt ändå har digitala alternativ är extra bra ändå.

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s